Vi var på vårsalongen på Liljevals för inte så länge sedan. Jag hittade många olika konstnärer och målningar som jag fann väldigt intressanta. Konstnären som jag gillade allra mest var Maria Jokitalo som hade målat i olja och använt väldigt starka färger. Jag gillar hennes tekniker, man ser att den inte är ett fotografi men ändå ser det inte ut som en målning, det ser mer ut som en dröm. Jag får väldigt starka känslor av att se på dessa två målningar av Jokitalo. Den första bilden heter "The hare that wanted to be a girl" och den andra målningen heter "Shiny shiny shoes" namnen passar väldigt bra ihop med bilderna tycker jag.
 |
| "The hare that wanted to be a girl" |
 |
| "Shiny shiny shoes" |
"The hare that wanted to be a girl" är en målning som jag direkt fastnade för, den har det som jag alltid fastnar för och det är den här dröm känslan i bilden. Som jag skrev innan så ser man att det inte är ett fotografi och det ser inte heller ut som en klassisk oljemålning. Det som ger bilden en drömliknande känsla är framför allt de absurda motiven, ställningen på människokroppen, kronan på huvudet, harens huvud, som man ser att hon inte har försökt att fullt ut efterlikna en riktig hares huvud, köttet på faten och de små dekorationerna. Jag gillar också hur hon har använt sig av färgerna, hon har verkligen fått fram riktigt starka färger, det kan i vissa fall bli för mycket men jag tycker att hon har lyckats väldigt bra.
Det är svårt att gissa vad det är för budskap i detta konstverk, men jag får en känsla av att haren har byggt upp en liten värld för sig själv, som en egen verklighet. Den vill så gärna vara människa så att den bygger upp en liten fantasivärld, det är lite som att den leker. Man kan vara vad man vill, bara man har fantasin och viljan.
I denna bild så ser man också en önskade verklighet och den sanna verkligheten i bakgrunden. Det är som att personen har lagt fram ett minne som man inte har kvar men saknar.
På så vis tycker jag att båda konstverken har något gemensamt, båda har en önskan att ändra den sanna verkligheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar